Magnus Bergström blev inte årets eldsjäl. Men han är lika glad för det…
”Jag får vara med och leda dessa ungdomar. Så jag har min tv-pokal där inne”, säger han med ett leende och pekar in i dojon.
Utifrån ser det ut som vilken industrilokal som helst. Men när man har tagit av sig skorna och gått en trappa upp känner man snabbt entusiasmen som fyller lokalen.
Kampsporten som utövas här heter kyokushin kai och Magnus förklarar vad det är:
– Det är en fullkontakts karatestil där man INTE får slå mot ansiktet med händerna. Men tro det eller ej, så får man sparka varandra mot huvudet. Det är ju lättare att läsa av och försvara sig mot en spark.
Alla kampsporter har sina risker och skador. Men Magnus påpekar att det handlar oerhört mycket om respekt för motståndaren, och teknik för att både attackera och försvara sig.
Längs en vägg står många pokaler på rad som ett kvitto på att klubben är duktig på det här.
Några av nybörjarna i klubben passerar förbi. De är väl påklädda…
– De yngsta har västar och hjälmar, och ser nästan ut som små michelingubbar. Men ju äldre de blir desto mer skydd plockar man bort.
När Magnus själv var ung provade han fotboll som de flesta barn brukar göra…
– Men jag inså snart att jag inte är någon lagspelare. Dessutom har jag noll bollkontroll så där var det automatiskt många sporter som gick bort, säger han och skrattar.
Han älskade dock att träna och hade bra fysik. Att börja tävla individuellt var naturligt och efterhand fylldes Magnus liv av kampsport.
– Jag hade provat lite brottning och boxning, men när jag var 15 år började jag med thaiboxning och insåg snabbt att det var min grej. Sen tvingades jag sluta som 30-åring när mitt knä gick sönder.
Då hade han i flera år tillhört den svenska eliten, men aldrig nått toppen på internationella tävlingar.
Det gjorde istället 19-årige sonen Rasmus som i kyokushin kai nyligen tog silver i Europamästerskapen (EM). Han var i unga år duktig i fotboll och hade en plats i Göteborgs stadslag, men hittade liksom pappa istället glädjen i kampsport.
För sex år sedan svettades de här för första gången. De hade hört många fin ord om klubben i Bollebygd och ville känna sig för en gång. Magnus menar att de direkt kände sig oerhört välkomna.
Men han ville inte lägga sig i sonens träning:
– Jag tänkte att han skulle få göra sin egen resa, Så jag åkte till Hestrafors och sprang under tiden han tränade. På vintern körde jag lite i gymmet här nere. Då frågade de; ”Vad står du här och gör. Ska du inte vara med där uppe?”
Det ena ledde till det andra och sen stod han där som ledare. Han hade självklart en hel del nytta från alla år inom thaiboxningen som till största del är samma sport.
Inne i dojon tränar en grupp ungdomar som är 13 till 16 år gamla. Några av dem tävlar för svenska landslaget. De tränar 5-10 pass i veckan och Magnus beundrar deras inställning:
– Det är oerhört inspirerande och en ära att få hjälpa en grupp ungdomar som vet precis vad de vill. Men samtidigt som det är en individuell sport hjälps de alltid åt som ett lag som både i träning och på tävlingar.
Magnus själv brukar hålla i ett pass i veckan men har som huvuduppgift i klubben att vara tävlingsansvarig, en sorts lagledare.
Därför blir det flera resor utomlands varje år.
– Men jag hetsar inte upp mig så mycket för olika mästerskap. En liten klubbtävling är i mitt hjärta lika viktigt som ett EM.
(Referens Artikel i Borås tidning 2015-03-05)
